Vår relation till ön

Gustav har i princip vuxit upp på Käringön, och har spenderat merparten av barndomens somrar på Käringöns klippor. Huset familjen har är Gustavs morfars barndomshem och byggdes av bland annat hans far kring förra sekelskiftet. När Gustav träffade Martin var det självklart att försöka få landkrabban från Skåne att bege sig ut med båt till den lilla skärgårdsidyllen. 

Öns historia

Ön fick fast bosättning redan 1596, då några unga fiskarfamiljer från Orust valde att flytta ut till den lilla obebodda, ensligt belägna ön utanför Orust. De var alla av gamla fiskarsläkter och deras motivering till flytten var att de ville komma närmare fångstplatserna. På 1700-talet växte det nya samhället raskt, främst tack vare de s.k. sillfiskeperioderna som gav rikliga fångster under många år.

Ön befolkades under senare delen av 1700 talet av drygt 300 personer. Denna notering 

dubblades under 1800- talet och år 1912 nåddes toppnoteringen med 662 personer kyrko-bokförda på käringön. Det finns över 200 bostadshus på ön och drygt 100 bodar, sjöbodar och uthus. Idag har har vi ett 80-tal bofasta här och ett par hundra deltidsboende.

Namnet "Käringön"

Den vanligaste uppfattningen är att Käringön fått sitt namn efter en gammal gumma (kärring), men så är det inte.

Käring är istället ett sorts sjömärken, små stentorn eller rösen. Dessa återfinns och ingår i namn som Käringberget och Käringön på platser längs kusten. Enligt en teori kommer ordet från tjäring, en sorts facklor som ursprungligen placerades för att nattetid lysa upp stenrösen. Ordet är troligtvis också ett lån från den skotska gäliskan: cairn, hitfört av sjöfarare och fiskare som uttalas som nästan samma ord, för samma företeelse.

Översatt betyder ordet cairn; rösen och ordet sea cairn; kummel (som är ett sjömärke), traditionellt i form av en vitmålad stenhög. Alltså – om man måste översätta Käringön till engelska blir det ”Cairn Island”.